Efter 15 år ... Idag var årsmötet och nu har jag lämnat över ordförandeklubban. Hur gör jag nu? Vilken konstig känsla - en riktigt blandning av separationsångest, glädje, sorg, frihet... Ofattbart.
Den här dagen kommer nog att vara en historisk dag både för FSDB Örebro-Värmland och för mig själv.
Känner hur ögonen blir Tårfyllda av vemod samtidigt som min själ strålar av glädje!
Idag la jag ner en banan (KRAV naturligtvis) i min handväska. När jag satt mig i färdtjänsttaxin och börjat åka luktade det plötsligt banan i bilen. Ett kort ögonblick undrade jag hur min banan nere i handväskan helt plötsligt kunde kännas så tydligt. Jag noterade dock snabbt av bananen som luktade inte var en KRAV-banan, så det var inte min banan.
Jag fick sedan veta, av min assistent, att taxichauffören åt banan!
Du som har läst detta inlägg - jag rekommenderar dig att köpa KRAV-märkta bananer!
Snälla, sluta nu skräpa ner! Tänk på jorden och universum, klimatet, miljön, naturen och inte minst din hälsa. Eller börja i andra änden - tänk på din hälsa o då kommer naturen, miljön och allt annat in i bilden.
Människan har ställt till med en massa skit. Nu när vi är medvetna om det ena och det andra, varför kan vi då inte bara sluta? Bara sluta tillverka alla farliga och onödiga saker, tänk på vad du köper, sortera soporna ordentligt, tänk en extra gång om du måste ta bilen eller du kan gå till fots istället.
Sluta nu att skräpa ner!!!
"Svenska Kammarorkestern Örebro inbjuder till en konsert för personer med funktionshinder"
"Välkomna på konsert! Vi vill att samhället ska vara tillgängligt för alla och välkomnar därför Er till denna konsert som är skapad med hänsyn till särskilda behov."
Tillgänglig för alla? Hm... Jag undrar om den kommer att teckentolkas? Mailade faktiskt och frågade! Får se vad jag får för svar.
Det var bara ett litet smakprov som snabbt försvann. I måndags föll snötäcket på igen! Och minus tio grader blev det också.
Man får verkligen "passa på" (typiskt svenskar att säga så, enligt Fredrik Lindström, och jag instämmer i att man ofta får höra "passa på") att njuta av de härliga stunderna.
I tisdags förmiddag var jag hos Rosa. Vi gick inte in, utan stod ute i solen och pysslade. Det blåste kallt, men solen värmde så skönt.
Igår var det årets premiär för att äta mellanmål ute i solen! Fast att det vita täcket låg kvar över gräset.
Idag vräker snön ner diagonalt, som om vi inte fått nog. Vädret förstörde mina eftermiddagsplaner. Jag skulle varit ute hela eftermiddagen, men blir inne. Så nu skriver jag här - det som jag så sällan får tid till.
Jag hade tänkt göra potatisgratäng med skinka och spenat idag. Men jag upptäckte att jag bara hade två potatisar kvar, och ingen gul lök! Hm...vad ska jag då äta? Den eviga frågan. Jag fick en bra idé och gjorde gratäng på den potatis jag hade, skinka, charlottenlök, blomkål och broccoli. Det såg ut att bli två portioner, en till idag och en till imorgon.
När maten var färdig i ugnen var det mindre än hälften så mycket som när jag satte in den! Det blev bara en liten portion till idag... Den eviga frågan återstod - vad ska jag äta imorgon då?
Jag och Rosa tog en härlig långtur. Grusvägarna är bara nu, men i skogen finns is kvar. På vår tur dök fler vårtecken upp. Kanadagäss flög omkring.
Krokus och kanadagäss...jag såg dem inte varken det ena eller det andra. Båda börjar på K iallafall och var ju trevligt att höra någon se dem. Bästa vårtecknet idag var ändå den värmande solen och doften i luften. Vantarna blev kvar oanvända i fickorna.
